Selen och konvertering av T4 till T3

TLDR: Utan tillräckligt med selen kan kroppen inte omvandla det inaktiva sköldkörtelhormonet T4 till det aktiva T3. Selen ingår i enzymerna dejodinaser som klipper bort en jodmolekyl från T4, och en brist här leder till funktionell hypotyreos trots normala T4-värden.

Mekanismen: Dejodinaser och selenocysteiner

Dejodinaser-enzymerna (D1, D2 och D3) är ansvariga för att aktivera eller inaktivera sköldkörtelhormoner i cellerna. Dessa enzymer är unika då de är selenoproteiner, vilket innebär att de har atomer av selen inbyggda i sin struktur i form av aminosyran selenocystein. Vid selenbrist prioriterar kroppen de få selenresurser den har till hjärnan, vilket gör att levern och musklerna (där den mesta T3-omvandlingen sker) lämnas utan verktyg. Detta resulterar i en ansamling av T4 och en brist på T3, vilket sänker den metabola hastigheten i hela systemet.

Från studien:

”The deiodinase enzymes that regulate the activation and inactivation of thyroid hormones are a small family of selenoproteins. Selenium deficiency leads to a marked decrease in the activity of these enzymes, particularly type 1 deiodinase in the liver. This results in impaired conversion of T4 to T3 and an altered thyroid hormone profile that cannot be corrected by iodine supplementation alone.”

Källa: Arthur JR. (1991). The role of selenium in thyroid hormone metabolism.

Den metabola orsaken

Ur ett biokemiskt perspektiv fungerar selen också som en beskyddare. När T4 omvandlas till T3 skapas väteperoxid som en biprodukt i sköldkörteln. Selenberoende enzymer, såsom glutationperoxidas, neutraliserar denna oxidativa stress. Vid brist på selen skadar väteperoxiden sköldkörtelvävnaden, vilket kan trigga autoimmuna reaktioner (Hashimotos). En kropp med låg selenstatus hamnar i ett läge där den inte vågar producera för mycket energi eftersom den saknar det antioxidantförsvar som krävs för att hantera ”avgaser” från ämnesomsättningen.

Praktisk tolkning

För att stödja konverteringen av T4 till T3:

  • Säkra ett dagligt intag av biotillgängligt selen: Livsmedel som njure, fisk, skaldjur och ägg är utmärkta källor (inte för att jag tror att någon vill äta njure, men ändå).
    Paranötter nämns ofta, men deras seleninnehåll varierar kraftigt beroende på jorden de vuxit i. Många har också svårt att smälta nötter, så genom att fokusera på animaliska källor får man en mer pålitlig tillgång på selen som är färdigt att byggas in i dejodinaser-enzymerna.
  • Kombinera selen med jod och protein: Selen fungerar inte i ett vakuum. För att sköldkörteln ska fungera optimalt krävs jod för produktionen och tillräckligt med protein (aminosyror) för att bygga själva enzymstrukturerna. Genom att äta en näringstät kost ger man kroppen alla komponenter som behövs för att hålla den metabola elden brinnande och undvika att T4 ”fastnar” i sin inaktiva form.